Motverka vinterskador: Isbildning på greener

Här i Norden är isbeläggningar den främsta orsaken till att gräs dör på vintern. Is har också en större påverkan än andra faktorer. 

Is är ofta en faktor när gräset dör på grund av direkt exponering från dödligt låga temperaturer och uttorkning (”Crown hydration”). Isen "mjukar upp" eller försvagar gräsets motståndskraft så att det blir mer mottagligt för stress när det är kallt, eller om temperaturen växlar mellan minus och plus samtidigt som markytan blir fuktig. Den största risken finns normalt i områden mellan kust och inland som utsätts för växlande väder. (I och med klimatförändringarna blir dessa områden dock allt större). För greenkeepers i dessa områden är det därför viktigt att kunna hantera isen.

Risker och geografiska variationer 

I inlandet är det visserligen mindre risk för grässkador orsakade av is, troligen beroende på ett stabilare väder. Samtidigt är klimatet mildare längs kusterna, vilket minskar exponeringen för is. Inte desto mindre bör greenkeppers i Danmark och de södra delarna av Sverige, Finland och Norge vara vaksamma och förberedda, trots att det generellt råder en mindre risk för långvarig isbildning där.

Miljön under isen

Hur länge isen ligger och vilken typ av is det är påverkar hur bra gräset klarar sig under vintern. Om isen är porös kan gaser passera genom den och gräset andas, medan kompakt is blir en barriär som orsakar syrebrist. Om det är brist på syre går gräset över från att vara aerobt till anaerobt, och då minskar energinivån och toxiska gaser ansamlas. Det ska också nämnas att mikroorganismer i grässvålen också bidrar till att det ansamlas toxiska gaser eftersom även dessa till slut blir anaeroba. 

Dessa toxiska gaser och bristen på syre kan göra att gräset dör, såvida man inte avlägsnar eller spräcker isskorpan, vilket ofta kan vara en rätt svår uppgift. Ett synligt tecken på toxiska förhållanden är att det uppstår bruna småblåsor på isens yta. Rör man vid dem efterlämnar de en smutslukt på handskarna, vilket tyder på att gräset inte mår bra.

Lindring och återhämtning

Hur man åtgärdar isbeläggningar på gräs beror på isens tjocklek. Här är några metoder:

• Mekanisk uppbrytning av isen.
• Salter som gräset tål kan användas, exempelvis kalciummagnesiumacetat, men det fungerar bara när det är över -1 °C. Det frigörs inte så mycket vatten, utan det skapas snarare små hål som gör att isen försvagas och då enklare kan brytas upp mekaniskt. De små "skorstenar" som skapas gör också att gaser enklare kan passera. 
• Kalciumklorid smälter is vid så låga temperaturer som -15 °C. Ämnet är relativt säkert men felaktig användning kan skada gräset. 
• Mörka, energiabsorberande material som träkolsgranulat och mörk sand fungerar utmärkt om man vill skynda på issmältningen (kolpulver tenderar dock att sköljas bort med smältvattnet). De fungerar effektivast när det är soligt, men issmältningen snabbas på även när det är molnigt så länge det är några plusgrader.

Det gräs som överlever kan ha förbrukat en stor del av sina kolhydratreserver, vilket gjort det svagare och mer mottagligt för andra stressfaktorer som låg temperatur, hög ljusintensitet och vad som kan kallas frystorkning (Dessication och särskilt Crown hydration.)

Påverkande faktorer
Syreförbrukningen under isen påverkas av:

• Organiskt material i det översta marklagret (20 mm) 
• Hur porös rotzonen är
• Hur väl gräset acklimatiserats innan det bildats is
• Hur frusen marken och grässvålen är
• Isens och snöns egenskaper (densitet/porositet)

Olika grässorters tålighet

Det skiljer sig mycket mellan olika grässorter hur bra de tål isbeläggning. Vengräs och svingel har god tålighet och klarar isbeläggning i 60–120 dagar. Dock har diverse andra faktorer också en påverkan. Jämfört med dem är vitgröe betydligt mindre tåligt och klarar vanligtvis isbeläggning i upp till 30 dagar, men även detta kan påverkas av andra faktorer. Dessa observationer stöds av studier utförda av Scandinavian Turf and Environment Research Institute (STERF).

Att bedöma behovet av åtgärder

Som greenkeeper kan man hugga eller skära ut en liten del av grässvålen för att kontrollera status under isen. Om det verkar råda syrebrist – vilket märks om det luktar illa – behöver åtgärder genast sättas in. Om man låter den utskurna gräspluggen deacklimatisera sig i ett kylskåp i ett dygn, och sedan observerar hur gräset återhämtar sig, kan man få mer information om hur svårt gräset är skadat och vad som behöver göras.

Ogenomsläppliga täckmaterial

Vattentäta täckmaterial kan effektivt förhindra isrelaterade skador. Man kan använda vekstduk eller annan täckmaterial som specialgjorts för varje green. Det går att uppnå utmärkta resultat med täckmaterial, dock inte på alla golfbanor och i alla scenarier. Det skulle behövas en hel artikel om hur man använder ogenomsläppliga täckmaterial. Tills den är skriven vill jag komma med en uppmaning till de som jobbar med banor som tidigare ofta skadats av isbeläggningar – gör egna kontroller! För som sagt kan man uppnå väldigt bra resultat om man bara har koll på isen.

Sammanfattning

Dom fleste som har tidigare jobbat som greenkeeper i Norden, har fått sin beskärda del av de reparationsarbeten som måste göras på våren. Vettiga råd är därför att alltid vara vaksam på de potentiella risker som isbeläggningar utgör för greener. Genom att lära sig mer om problem, risker och olika grässorters tålighet, samt vidta åtgärder i tid, går det att skydda golfbanor i Norden och förhindra att gräs dör under de besvärliga vintermånaderna.